PNF


Proprioceptiv neuromuskulär facilitering, PNF, skulle kunna ses som ytterligare en vidareutveckling av PIR. Målet med behandlingstekniken är precis som de andra teknikerna att påverka muskelns spänning, aktivitet och längd genom att påverka såväl muskelfiber som nervsystemets proprioceptiva receptorer i muskeln.

De proprioceptiva receptorerna skickar signaler från muskeln till nervsystemet med information om längd och spänning i muskeln. I PNF används dessa signaler tillsammans med ett antal reflexer som finns för att skydda muskeln från att skada sig själv. Dessa reflexer hindrar för snabb sträckning av muskeln och för hög spänning, autogen inhibering. Genom att använda dessa reflexer uppnås en större förändring i längd och i spänningssänkning i muskeln. En del i PNF tekniken är att den muskel som ska behandlas även påverkas från den motsatta muskeln, antagonisten, genom att utnyttja ytterligare en sådan reflex, reciprok inhibering. Här spänns den motsatta muskeln för att genom reflexer på ryggmärgsnivå sänka spänningarna i den muskel som ger smärta eller andra symtom. PNF tekniken är med andra ord egentligen ett helt block med olika tekniker som samtliga syftar till att förändra eller öka muskelfunktionen.

Spänning-Avslappning: Det börjar med att muskeln spänns cirka 50% av max i 10 sekunder för att sedan slappna av i den. Därefter sträcker patienten själv med motsatt muskeln den spända eller strama muskeln. Genom detta släpper muskeln efter enligt principen reciprok inhibering.

Håll-Avslappning: Detta är i princip en variant av PIR även om spänningen i muskeln vid själv utförandet är något högre, och liknande det som är i spänning-avslappning. Skillnaden här är terapeuten sträcker i muskeln istället för att patienten själv sträcker i den muskel som värker.

CRAC Contract Relax Antagonist (Agonist) Contract: Här används både autogen inhibering och reciprok inhibering. Det första steget går ut på att jag som kiropraktor sträcker i muskeln som gör ont eller är spänd följt av en maximal spänning av den muskeln, därefter sträcks muskeln ut igen. Detta följs sedan av en maximal spänning av den motsatta muskeln.

Rytmisk eller successiv aktivering: här arbetar patient och kiropraktor tillsammans där terapeuten först gör rörelsen i leden, sträckningen i muskeln. Steget därefter hjälper patienten till i rörelsen, detta följs sedan av att patienten istället håller emot rörelsen som görs över leden. Detta hjälper till att öka aktiviteten i nervsystemet och få en bättre reglering av muskelaktiviteten utifrån spänning avslappning och förmågan att skapa rörelse.

Rytmisk stabilisering: till skillnad från övriga tekniker som sorterar under PNF så är denna inte till för att sträcka på en muskel eller få den att släppa i spänning utan här är det en ökad aktivitet som jag som kiropraktor är ute efter. Patienten håller här emot den kraft som jag som kiropraktor lägger över leden eller kroppen, ingen rörelse ska uppstå utan det bara motståndet och aktivitetshöjningen i muskeln som man är ute efter här. Denna teknik använder jag främst i samband med dålig bålstabilitet och framförallt då aktiviteten i bålens stabiliserande muskler sänkts som vid ett ryggskott. Vid den allra första början av stabiliseringsträningen använder jag detta i min behandling, detta möjliggör för patienten att själv fortsätta med stabiliseringsträningen och resultatet av den kiropraktiska behandlingen kommer snabbare.